+

Nu har det vart ett sådant där uppehåll igen. Har inte kunnat skriva, inte kunnat uttrycka mig. Dock har jag insett att det krävs inte mycket tänka för att skriva... Faktiskt är det befriande att lätta på hjärtat ibland. Bara få skriva av sig och få ur sig lite av alla tunga känslor. Min älskade farmor fick i torsdagskväll ge vika efter en otroligt tapper kamp mot cancern. Jag har alltid stått otroligt nära både mina mor- och farföräldrar så detta är verkligen ett hårt slag för mig... Det är självklart detta jag syftat till tidigare, då utfallet av situationen har vart klar ett tag då farmors sista tid spenderades på hospice. Sista tiden var jättetuff för alla inblandade... Saknar henne så fruktansvärt mycket redan. Lovet kunde inte kommit mer olägligt då jag inte velat tänka, inte orkat. Men tack vare mina vänner har det gått bra, de har sysselsatt mig. Min pojkvän åkte till Alperna i lördagsmorse och vårt förfirande av Alla <3 dag blev självklart inte som tänkt då det t.ex. inte skulle innefatta mitt hysteriska sammanbrott över en pizza. Ja, ganska skör och ömtålig är man. Så nu längtar jag bara tills han kommer hem. Är så jobbigt att prata om detta, därför jag skärt bort den sidan av mitt liv i bloggen. Förmodligen kommer det undvikas i framtiden också eftersom det är högst känsligt.

I miss you,
I miss your smile
and I still shed a tear
every once in a while
and even though it's different now
you're still here somehow
my heart won't let you go
and I need you to know
I miss you

I know you're in a better place,
but I wish that I could see your face,
I know that you're where you need to be
even though it's not here with me