+

Hela jag bara svallar över av känslor. Besvikenhet, uppgivenhet men även ren och skär sorg. Någon stans djupt inom mig finns även stolthet och värdighet.
Dagen har inneburit så himla mycket. De första två matcherna gick som de skulle, vi vann men inte med några större siffror. Endast ettan i gruppen skulle avancera till SM-slutspel och även Korsnäs, ett annat lag i gruppen, hade vunnit sina två första, rejält. De hade faktiskt kört över båda de andra lagen med riktigt höga siffror, därav hade de en riktigt bra målskillnad.
Sista matchen som spelades mellan Danmarks IF och Korsnäs IF var alltså avgörande. Vi måste vinna medan Korsnäs kommer vidare på oavgjort.

Då vi åkte till Sandviken med allt att vinna och inget att förlora var inställningen på topp från start. Ju fler minuter som gick av den avgörande matchen, desto mer insåg vi hur stor chans vi faktiskt hade att vinna. Och precis som vi anade, gjorde vi även 1-0. Strax därefter släcktes vår glädje när Korsnäs kvitterade, men inte slutade vi där. Vi tog återigen ledningen, 2-1.
Detta resultat höll sig längre, tills dess att den jävla fittkukhor-dommaren dömde 10-meters straff för INGENTING. De var sådär himla hemma-dommare som det inte ens går att bli. Tvi.
Korsnäs kvitterade återigen, som ni förstår. Vi vore ju inte Danmark ifall det inte var så att vi tog ledningen igen, denna gång i andra halvlek och resultatet höll sig. Länge. Så länge att glädjen spred sig i hela kroppen, det var så roligt att spela.Tröttheten kändes inte av, vi ville bara springa mer mer mer. Det spelades verkligen med hjärtat, jag nästan hörde hur det dunkade hos alla.
Vi var det bättre laget och vi spelade vår kanske livs match. Inställningen var alldeles underbar och jag är så himla stolt över mitt lag, Danmarks IF.  Men det finns ju alltid ett men.. Klockan visar att det är 46 sek kvar, när den där jävla bollen på något underligt vis studsar på mållinjen och efter lite sjabbel fram och tillbaka passerar den även mållinjen och det rasslar till i nätet. Kvitterat med 46 sekunder kvar. Det är förjävligt. Så jävla orättvist. Vi är obesegrade i hela DM och SM, men ändå lyckas vi åka ut. Jag finner inga ord, så besviken är jag. Jag grät t.o.m. efter avblåsningen. Call me a sissy, men jag kunde inte hejda mig. Är världens sämsta förlorare men vi var ju så nära...

Imorgon när jag vaknar kommer det förmodligen kännas bättre, jag kommer känna värdighet och se hur stiligt vi avslutade detta mästerskap, men jag är redan nu riktigt stolt över oss. Varenda en. Vi är så förjävla bra ändå alltså. Så jävla bra.